Dålig uppdatering

Inte haft mycket tid över till bloggen faktiskt. Men en uppdatering om lillan ska ni få. Hon är nu 3 veckor och 2 dagar. Väger 2515g och sonden drog dom igår. Vid 2,5kg brukar många prematurbebisar bli utskriven från Neo om dom har bra puls, syresättning och håller värmen. Vilma ha ju checkat av dessa innan 2,5kg och därför fick vi permission för en vecka sen. Nu imorgon blir vi förmodligen utskrivna. 
 
Jag ammar henne och ger 20ml tillägg av preNAN eller utpumpad bröstmjölk. Dock börjat få ont i brösten och drar mig för att pumpa. Tillägget ger vi från nappflaska som efterliknar bröstet så hon inte ska föredra flaskan. 
 
 
Jag ha varit så nervös hur viggo ska hantera en lillasyster som till mesta del är i mammans famn, att behöva vänta lite extra ibland och behöva dela mig med någon annan. Men vet ni? Hittills ha han varit så snäll och duktig. Blir alldeles varm i hjärtat när han självmant går fram och säger med försiktig röst "gomorron vilma. Vilken liten hand" eller när hon gnyr så går han fram och stryker henne i pannan och säger "men va äre?" med försiktig röst. 
 
 

Permission

I förrgår påbörjade vi permission. Så himla skönt att vara hemma på dagarna.
 
Hon ökar bra i vikt. Vägde 1965 när hon föddes och gick ner till 1865g. Nu 2 veckor och 2 dagar senare väger hon 2315g 👏 min bröstmjölk ha ökat lite i mängd och sondningen trappas ner. Dragit av 10 ml och nu ökat 55g på ett dygn så kommer nog få göra kanske ytterligare 5ml avdrag idag. Inväntar ronden nu så få vi se vad läkaren säger. Sen åker vi hem och kanske får sova hemma på permission också 👍 så skönt ❤

FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE

Tänkte försöka mig på en liten förlossningsberättelse.
 
Söndag kl 09.00 går jag till tvättstugan för att hämta extrakläder till viggo. Vi ska åka 4 mil till min mamma. Nere i källaren på sambons sons rum låg en plastficka på golvet. Den syntes inte och jag halkade, gjorde jävligt ont i mitt bäcken. Men magen klarade sig. Jag gick upp igen och får en förvärk. Den är ganska kraftig men ändå helt okej, jag ha haft några tidigare och tänkt att kroppen förbereder sig. 
Jag åker iväg och får en till i bilen vid rödljuset. Men den går snabbt över. Vi kommer fram och det är lugnt hela dagen. 
I efterhand så kan jag tänka mig att kroppen va inställd på vad som komma skall. Jag sprang nämligen på toa hela dagen för nummer 2. 
 
På eftermiddagen gick vi till min mormor för att äta middag. Vid bordet så nuddar magen bordskanten, får en kraftig sammandragning, vilket jag kunde få lätt vid små stötar mot magen. Inget konstigt. Efter middagen vid 17 tiden så tittar min syster på mig och säger "Emeliee? Ha du ont nu??" jag bara nickar. De va en värk. Den gick över och jag tänkte inte så mycket mer än att de va skönt att den släppte. 
Viggo och noomi lekte på golvet och gjorde något roligt så jag började skratta. I samma sekund jag skrattar så känns ett knäpp och blir plaskblött i byxorna. Jag förstår att vattnet gått men ni vet att ändå tänker man "åh herregud jag kissade på mig!" så jag går på toaletten och de bara rinner efter benen. Jag börjar få lite panik nu. Jag skriker efter mamma som skyndar sig till toaletten. Min syster som är beräknad före mig kommer också in, hon är lugn som en filbunke medan min mamma blir ganska stressad och ringer förlossningen. 
 
Jag sätter mig på toaletten och vattnet fortsätter rinna. De kommer pyttelite blodstrimlor också. De på förlossningen vill att jag ska komma in direkt. Jag va då i vecka 33+4. Vi åker snabbt iväg jag och min mamma. Viggo blir kvar hos min mormor. 
Min svågers pappa åker och hämtar Robert på jobbet och vi möts på sjukhuset. Jag ha inte fått värkar än, går lugnt igenom sjukhuset med tights och blöjrumpa från viggos blöja. Va tvungen att ta en blöja för att inte läka, men den räckte inte för allt vatten for. 
 
Vi kommer in på förlossningen. Får ett rum där jag får gå på toaletten och lämna urinprov och överlämna viggos blöja som är dränkt i fostervatten. Hon behövde inte ens lukta på den, de luktade fostervatten i hela toaletten. Sen får jag de berömda nättrosorna och den gigantiska blöjan. Läkaren kom och gjorde ett ultraljud för att se hur lillan och navelsträngen låg. Hon låg med huvudet neråt, navelsträngen var inte i kläm och pyttelite fostervatten var kvar. 
 
Nu trodde jag värkarna skulle börja snabbt som med viggo men de va helt lugnt. Jag behövde bara fortsätta springa på toaletten och tömma mig (haha ursäkta). Eftersom jag va i vecka 33+4 så ville man stanna värkarbetet om de satte igång. För jag fick en kortisoninjektion som skulle påskynda lillans lungor att mogna. De skulle helst gå 48 timmar sas det. 
Timmarna gick och ingenting hände.
Tänkte de va bäst att sova när klockan närmade sig 23.30. Vi var spänd och så, så de va svårt att somna. När jag väl somnar så vakna jag av en värk vid 01.40. Sen sätter de fart och kommer var 10 min ibland var 15 min. Larmar och får tillslut dropp klockan 04.00 som kanske kan stanna av värkarna. Då går de 30 min mellan värkarna fram till klockan 06.00. Sen tar de 1-2 timmar mellan värkarna och vi tänker att de funkar. 
 
Klockan slår 14.00 och värkarna kommer tätare igen. 10-20 min mellan. Ber om att ta en ctg kurva. Den visar att jag har mina toppar väldigt oregelbundet. Man misstänker inte att jag öppnat mig något. Man vill inte heller undersöka då mitt vatten gått är de stor infektionsrisk, och man hoppades ju att hon ska stanna ett dygn till. 
Droppet ger inte mycket nu. Får värk på värk, med 5-25 min mellanrum. Väldigt oregelbundna. Larmar och ytterligare ctg tas. Visar inte en enda topp men jag ha så jävla ont. Långt ner. Värken sitter liksom vid blygdbenet och svanken. Jag säger att jag ha så jävla ont men den där jävla maskinen visar inte ett dugg!
 
Vid 18.45 kommer läkaren och förklarade igen att "nej vi vill inte undersöka för infektionsrisken" jag förklarade att jag blir liksom toanödig vid värkarna, hon tyckte att ja men de kan ju kännas som de klämmer på blåsan. Inte riktigt vad jag menade. "jag vill skita!". När värken kommer vill hon känna på magen hur hård livmodern blir. Hon trycker ganska hårt och de känns som lillan i magen halkar ner 10cm! Ville sparka till läkaren vid det laget för de gjorde så ont!
 
En halvtimme senare larmar min sambo ingen då han märker hur sjukt ont jag har. Läkaren kommer med vaginalt ultraljud och steril handske. "vi kan kolla med den här och undersöka hur livmodertappen är". Jag får tre kuddar under rumpan när hon ska undersöka. Hon ser lite bekymrad ut när hon tittade på skärmen. Hon såg nämligen ingen livmodertapp. En värk kommer och jag skriker åt henne att ta ut den där och bort med kuddarna!!
"nu kommer hon" sa jag. 
"nej de gör hon inte, nu andas du och trycker inte på. Då måste jag få känna först!" 
Hon får känna och sen går de fort. Hon springer till dörren mumlar hon att jag är helt öppen. Hon ropar in barnmorskorna.
Nu kommer flera barnmorskor in och jag skäller på läkaren att här ha jag sagt hur ont jag ha och ingen trodde förlossningen va igång. Ett liten alvedondropp va vad jag hade fått. "ge mig nånting nu!" skrek jag. De som gjorde de svårt va att vi va i ett rum som inte används till förlossningar. Fanns ingen lustgas där bland annat. 
 
Nu rullar dom ut mig genom korridoren in i förlossningsrummet. Jag ligger i vanlig sjukhussäng också. Nu lyfter dom mig i lakanet över i förlossningssängen.
Jag säger "nu vill jag trycka på" 
Barnmorskan svara "ja de förstår jag" 
Och när hon säger så får jag min lustgas som jag drar i mig samtidigt som jag trycker på. Ingen va beredd att hon skulle komma så snabbt och Robert får ropa till alla att "nu kommer hon!!" och barnmorskan hinner precis ta emot henne. 
 
Sån lättnad när jag väl får trycka på. Jag ha legat och hållt emot krystvärkar i 45 min, säkert ända sen jag sa till läkaren vid 18.45 att jag ville gå på toan. Ut kom en liten liten tjej på 1965g och 43,5 cm ❤